Novell: schack matt"Jag är nog inte kär i dig längre. Eller, hm, jag är inte kär i dig längre". Sakligt säger han det, långsamt. Som om han gått och tänkt meningen länge, smakat på orden men inte vågat uttala dem. Kanske har han sagt dem till sin spegelbild, prövat, som han brukar göra när han var nervös inför något. Hon brukade alltid skratta åt honom när han gjorde så. Och plötsligt stannar allt. Mitt i något som inte längre kan kallas en disskussion, utan snarare en tävling i att säga de mest sårande sakerna innan den andra hinner, tystnar lägenheten. Staden. Nu tar allvaret vid, det oåterkalleliga.Får inte fram ett ljud. Mitt i kaoset har ett lugnt spritt sig men allt hon kan tänka är andas, fortsätt bara andas, andas för fan då andas bara nu, men det går inte längre. Tittar nedåt och åt höger, plockar upp mobilen och börjar frenetiskt spela mobile chess. Hon som hatar mobile chess, men vad gör man inte för att andas? "Men säg någonting då. Svara", viskar han och nu vet hon att han tittar på henne. Med de där mörka ögonen, som hon brukade skriva sida upp och sida ner om i sina dagböcker, tittar han på henne. "Jag vill inte", pressar hon fram, utan att se upp. Hon vet att de där ögonen, hans mörkbruna lockiga hår som hon brukade kyssa och de där höga kindbenen kommer döda henne. Framför allt de där jävla ögonen, hon ville sticka ut dom med kniv. Det här var inte vad hon väntade sig. Eller var det just det? Borde hon sett det komma när hon påpekat att han "fanimej inte kunde äta kalaspuffar till frukost, han var ju för fan en vuxen människa och inte åtta år gammal" och han inte skrattade? Och när hon hellre spenderade söndagen framför pac-man än på en picnic-filt i hagaparken? "Men du förstår väl att det var dömt att misslyckas? Att detta inte är något förhastat, utan något jag funderat på länge." "Hur länge?" Ser fortfarande inte upp. Se aldrig upp för då tappar du fotfästet, flicka lilla. Lyft inte blicken från marken och håll aldrig aldrig huvudet högt. Lita inte på någon för då går det illa. "Men, jag vet inte. Snälla." "Det gör du visst, det", som en femåring. "Någon månad eller så." Som om han skämdes över sitt svar. "Du kan gå nu. Gå och kom inte hit igen. Och ta dina jävla kalaspuffsfittor med dig för dom är töntiga!" väser hon, långsamt och gravallvarligt. Och han gick. Med kalaspuffsfittorna och allt han kommit med. Lämnade henne där med mobile chess och bitterhet och månader av bitterhet. Dom säger att det är inte någons fel men hon vet precis. |
|
|
Kommentarer |
| - Kommentarer saknas |
|
Information |
|||||
|